För snart 4 år sedan satt jag på middag hemma hos min mans bror med flickvän. Då ringde du till mig för att säga farväl. Tack för allt i det här livet, ta hand om din storebror - ni kommer att gå långt båda två och han kommer att behöva ditt stöd genom livet. Nu har jag svalt tabletter med en flaska whiskey. Jag kommer snart att vara på en bättre plats, och ert liv kommer att bli bättre utan mig. Jag älskar dig, Frida. Glöm aldrig det. Sedan lade du på. Kort därefter ringer min kusin till mig och frågar om jag hört något från min pappa. Jag blev inte orolig i första taget eftersom att jag fått sådana där samtal tidigare. Men när min kusin verkligen ber mig att försöka få tag på dig för att situationen är allvarlig så knöt det sig i magen. Vi sade till Roberts storebror att vi var tvungna att åka - mitt i middagen. Vi måste åka och leta efter Fridas pappa, vi får inte tag på honom. Vi sitter i bilen och allt känns som en enda röra. Jag får ett till samtal från min kusin som säger att både polis och ambulans är ute och letar efter dig. Det var vinter. Mycket snö och iskallt. Och du befann dig någonstans ute i skogen. Jag förstod att om du menat det du sade på telefonen så måste vi hitta dig snarast, annars skulle du inte klara dig. Vi hade ett par mil att åka innan vi kom fram till skogen där vi trodde att du befann dig. Vi var där på nolltid. Robert har aldrig kört så fort någonsin förut. Vi åkte med bilen så långt in i skogen vi kom, sedan klev vi ur och började leta. Vi letade oss svettiga men såg dig inte. Inte heller din cykel som vi visste att du hade med dig. Vi åkte en bit bort och letade vidare, men även där utan framgång. Robert såg på mig förtvivlat och sade åt mig att vi måste låta polis och ambulanspersonal göra sitt jobb. De spårade min pappas telefon och var ute och letade i området där telefonen skulle finnas. Vi åkte vidare och ställde oss vid en bensinmack i närheten. Jag var alldeles tom. Här sitter jag medan min pappa kanske ligger död i skogen. Och om han dör så kanske jag hade kunnat rädda honom? Vi måste ut och leta igen! Herregud varför är det ingen som ringer och berättar att de hittat honom? Varför ringer dom inte, frågade jag Robert. Varje sekund som gick kändes som en evighet. Vi satt där i tystnad, visste inte vad vi skulle säga till varandra. Så många gånger som min pappa velat avsluta sitt liv. Så många gånger som han sagt att han skulle göra det. Varför gjorde han det inte bara? Varför ringde han och sade farväl på det där viset? Var det verkligen på riktigt nu? Efter vad som kändes som en evighet så fick jag ett samtal från min farmor. Jag vågade inte svara, tänk om han är död? Robert sade bestämt ”SVARA”. Precis när jag tryckte på knappen för att svara så åkte en ambulans förbi oss. Jag har aldrig tidigare sett en ambulans åka så fort. Blåljus och sirener var på, det måste betyda att han åtminstone har puls? De skulle inte åka sådär fort om han redan var död, visst? Vi visste att det var den ambulansen då staden vi var i var väldigt liten, och ambulansen kom från platsen vi anat att du varit på. Min farmor sade ”Frida, de har hittat honom. Han lever, men de vet inte om de kommer kunna rädda honom. Vi får höras vidare” sedan lade hon på. Jag fick tag på min kusin, Linda. Hon berättade vad som hade hänt. Att om ambulanspersonalen hade kommit om så bara 30 sekunder senare så hade vi förlorat honom för alltid. Det fanns en mening med detta. Att de hittade honom där i snön i precis rätt tid. Linda sade att de skulle köra honom till Falun, men att de skulle hämta en specialistläkare på närmsta sjukhus innan - det var 10 mil till Falun. På vägen dit fick han 3 hjärtstopp. Han hade lika gärna kunnat dö, men han gjorde inte det. Mot alla odds så överlevde han. Jag sov ingenting den natten. Jag förstod aldrig ifall det som hänt denna dag var sant eller om det bara var ett enda stort skämt? Nog för att min pappa är alkoholist, men inte vill han väl dö ifrån oss? Mig och min storebror? Dagen efter så åkte vi till Falun, Robert och jag. Vi skulle hälsa på pappa på sjukhuset. Min kusin var redan där när vi kom, det kändes bra. Det är tryggt i hennes sällskap och hon behövdes där. Jag tog med mig Robert in på avdelningen och vi blev visade till pappas rum. Där satt han i sjukhussängen. Jag kan inte förklara hur det kändes eller hur det var. Han satt och rörde på ena armen, skakade i kroppen och huvudet hängde lite. Allt han kunde säga var ”ah, ah, ah”. Han förstod inte att vi var där. Jag försökte berätta att det var vi som var där, han såg mig - varför förstod han ingenting? Jag pratade med honom, men det kändes så fel. Jag tog hans hand och det var som om jag höll i någon annans hand. Jag sa åt Robert att jag skulle gå på toa, ”ta hans hand eller något så länge” sade jag och sedan sprang jag ut ur rummet. Jag kom ut i korridoren innan det svartnade för ögonen. Det jag minns efter det var att Robert satt bredvid mig på ena sidan, och en sköterska satt på huk med kakor och saft i händerna på andra sidan. Sockret i kakorna och saften gjorde så att jag orkade ta mig till väntrummet igen. Där satt Linda och hon förstod direkt när hon såg mig. ”Åk hem, ni behöver inte vara här. Jag stannar idag, sedan ringer jag er ikväll” sade hon. Sedan tog Robert mig under armen och så lämnade vi pappa och sjukhuset. Idag är det snart 4 år sedan som detta hände. Och det kommande året efteråt blev även det kämpigt för oss alla. Vi var så tacksamma för att du var vid liv, och att du tog emot behandling och slutade dricka under ett bra tag efter händelsen. Men i slutänden så var det alkoholen du valde. Vi kämpade och kämpade allihopa, hela familjen. Och en dag så ringde du mig. Den 30/09 2014 fick jag det där samtalet som jag väntat på i nästan hela mitt liv. Det samtalet som jag visste skulle komma en dag. Det samtalet som jag aldrig slutat tro på, som jag kämpat för varje dag i så många, många år. Du sade ”Frida, det är över nu. Jag har tagit min sista droppe”. Och med tanke på hur många gånger jag faktiskt hört just den meningen under min uppväxt så trodde jag inte riktigt på dig, även fast det kändes annorlunda denna gång. Men jag lovade att kämpa med dig. Och här står vi idag. 30/09-17. 3 år senare. Inte en droppe har du tagit. Idag fick du medaljen med en 3a på. Den symboliserar att du varit nykter i 3 år. TRE år. Det är så overkligt, fantastiskt och underbart. Vi är idag bästa vänner igen, som vi var när jag var liten. Det är dig jag ringer till först när något har hänt - bra som dåligt. Dig skrattar jag alltid åt- och med. För tyvärr så fick jag en släng av den extremt torra och tråkiga humorn du besitter. Älskade Pappa, det är dig vi ska fira idag. Nykterheten, oj vad den är fin. Att sluta med alkoholen är det finaste du har gjort för dig själv, och för din familj. Tack för att du gör detta. Tack för att väljer att vara nykter. Jag älskar dig mer än du anar, och jag är så otroligt stolt över dig. Det finns ingen som du. ♥ Tack livet.
