Terapibakning | Frida Skattberg

Hej på er! ♥

Idag tänkte jag berätta lite mer om mig själv och min historia. Ni är många som undrar vem det är som bakar alla godsaker, skriver alla recept och genom bakningen har klarat av en tuff uppväxt. - Jag heter Frida Viktoria, jag är född 1993 och kommer från Örebro men bor numera i Dalarna. Och jag ÄLSKAR att baka, men det tror jag att ni har ganska bra koll på vid det här laget. - Förutom att baka så älskar jag att fotografera. Allra helst mina bakverk, men också djur, natur och Motocross. Det är när min sambo (Robert) är ute och tränar- och tävlar som jag fotar Cross. Jag ägnar även mycket tid åt mina två små Yorkshireterier, Wille (1.5 år) och Nellie (6 mån). Det är full fart i vårt hem från tidig morgon till sena kvällar. Att ha en trotsig valp hemma är otroligt roligt och mysigt, men även väldigt krävande och jobbigt vissa gånger. Så om det finns någon som vill låna en valp, hör av er.. :-D - Jag jobbar med Bloggen. Jag gör recept, bakar, fotar och bloggar. Det känns fortfarande som att jag lever i en dröm. Att få arbeta med det jag älskar. Jag vaknar varje morgon och ser fram emot dagen. Det är en härlig känsla. Det absolut bästa med mitt jobb är ni. Mina fantastiska läsare. Att få ha en sådan bra kontakt med er här på bloggen, på Facebook och instagram, även via mail många gånger. Det är ovärdeligt. Så häftigt att vara kompis med sina läsare. Ni betyder oerhört mycket för mig! - Något annat som betyder mycket för mig är just bakningen. Utan den vet jag inte vart jag hade varit idag. Den har varit min flykt när det har varit tufft i livet. - Jag är uppvuxen i en fantastisk familj med en mamma, en pappa, en storebror och ett par hundar. När jag tänker tillbaka på när vi var en hel familj och mina föräldrar fortfarande bodde ihop så är det värsta jag minns att jag fick en GUL (gult är fult) cykel på min födelsedag. Det är det värsta, så då kan ni förstå att fram tills skilsmässan har jag inget minne som jag vill radera. Eller okej, det var en gång när min kära bror drog undan en matta som jag stod på så jag for i golvet och slog armbågen i soffbordet = fick åka till sjukhuset som min stora skräck. Men annars var det inget. Däremot finns det en hel del som jag inte tycker om att tänka tillbaka på. En av mina föräldrar började missbruka när jag var i 10-års åldern. Då tog jag på mig en slags mammaroll gentemot denna förälder. Jag blev förälder åt min egen förälder. Jag stannade inne istället för att gå ut och leka med mina kompisar bara för att jag inte ville att min förälder skulle dö. Ja, dö. Många gånger har jag fått läsa farväl-brev där det stod saker som "Min fina dotter. Nu orkar jag inte mer. När du har läst det här brevet så finns jag inte mer. Jag vet att du kommer ta dig långt i livet. Du kommer lyckas med allt du vill göra. Ta hand om din bror, han kommer behöva dig. Vi kommer att ses igen. Inte idag och inte imorgon, men vi kommer att ses igen. Jag älskar er". Milslånga brev har mött mig när jag kommit hem från skolan och sedan upptäckt att min förälder inte är hemma. Jag vågade aldrig gå ut i vårt förråd då det var där som min förälder alltid sade att hen skulle hänga sig. Jag hade sett snaran. Jag började gymnasiet och var knappt i skolan, stannade hemma för att se till så att ingenting skulle hända. Jag lät inte min pojkvän komma hem till oss och kom alltid med olika ursäkter. Jag har skjutsat in min förälder på olika behandlingshem och beroendecenter men ingenting har hjälpt. Det har pågått mer eller mindre under halva min livstid. Jag blev utstött i skolorna jag gick på för att jag "skolkade". Ingen visste vår familjs historia. Ingen visste vad jag och min bror gick igenom. Istället för att fråga hur vi mådde så sade det ord till oss som vi blev ledsna av. Mobbning. Tiderna ändrades och det blev bra ett tag. I ett par månader blev det bra. Sedan brast det igen. Det var vintertid och min telefon ringer "Hej, jag vill bara säga att jag nu har svalt en burk tabletter och vill inte att ni kommer och letar efter mig, låt mig gå vidare nu. Vi kommer att ses igen, och då kommer allt att vara bra igen. Jag älskar dig". Jag tog det inte på allvar. Varför skulle det vara sant nu när det aldrig har varit det förut? Senare ringer det igen, det är min kusin. Hon sade att hon hade larmat polis och ambulans, de letar efter min förälder som troligtvis har svalt alla dessa tabletter med en okänd mängd alkohol. Jag och sambon åkte ut och letade. Vi letade i en halvtimme, men det kändes som att vi gick där ute i skogen i flera timmar. Utan resultat satte vi oss i bilen och jag grät. Fick ingen luft. Är det mitt fel? Om jag bara hade tagit telefonsamtalet på allvar från början.. Telefonen ringer, det är polisen. Min förälder är hittad med marginalerna på dennes sida. Om poliserna hade hittat * några sekunder senare så hade vi fått åka på en begravning istället för till ett behandlingshem. Jag är SÅ tacksam för poliserna och ambulanspersonalen. De är fantastiska. Utan dem hade jag inte haft min förälder kvar vid liv. Vi fick inte besöka min förälder på behandlingshemmet, men däremot möttes vi av en pigg och glad människa när tiden där var över. Det gick nu ungefär ett halvår innan vi var där igen. Det har varit så. Fram och tillbaka. Men nu är det bra. Eller åtminstone bättre. Min förälder är numera fri från missbruket och vi har fått tillbaka vårt tighta band mellan varandra. ♥ - Under de allra tuffaste dagarna har jag bakat. Kanske inget märkvärdigare än ett gäng chokladbollar eller en kladdkaka, men jag har bakat. När man bakar är man här och nu. Det finns inga andra tankar som ryms i hjärnan än tankarna på denna kaksmet eller bulldeg. Bakningen gav mig på något vis trygghet och lugn. En liten stund att fly från vardagen. Med bakningen fick jag även bättre självförtroende, jag var bra på någonting. Fick beröm för mina goda kakor och chokladbollar. - Bakning är verkligen terapi. Jag har fortfarande dagar som är jobbiga, då jag är ledsen och helst vill försvinna bort. Då bakar jag. Oftast bröd då det tar lång tid och de "dumma" tankarna hinner försvinna. Prova baka i syfte av terapi, det kanske kan hjälpa dig också. Alla psykologer och kuratorer råder oss att prata om det eller kanske att börja träna. Men ingen råder oss till att börja baka. Det gör jag! Prata om din historia och det som är jobbigt i ditt liv med någon, och baka sedan. ♥ - Det känns läskigt för mig att dela med mig av denna del av min historia. Men jag vill visa att det INTE alls är farligt prata om missbruk, och det är definitivt inte tabubelagt som många vill påstå. Det är inte "fult" att vara i en familj där någon missbrukar. Och man kan visst prata om det utåt. Alkoholism är en sjukdom. En av de hemskaste sjukdomar som tyvärr allt för ofta tar våra nära och kära ifrån oss. Det är aldrig barnens fel att föräldrarna missbrukar. Och det ska inte behöva vara pinsamt för ett barn att berätta om det i skolan. Jag önskar att det fanns någon för mig när jag var liten som sade "prata om det öppet Frida, det är ingen fara. Det är ingenting att skämmas för och du behöver inte måla upp en fasad av att allt är bra bara för att det ska se bra ut utåt". Istället sade mina lärare och andra personer i min närhet "prata med kuratorn". Prata med kuratorn? - En kurator som inte delar med sig alls av sin historia, utan endast lyssnar på min. Givetvis dömer denne kurator inte mig men hen hjälper mig inte heller. Det är som att prata med en vägg. Det är så svårt att prata om det utåt, men det är också en otrolig lättnad när det väl är gjort. Vet dina bästa kompisar om din historia? Den riktiga historien? - det visste inte mina. - Nu ska jag baka. Kram på er fina ni. Tack för att NI finns. ♥